När livet tar sig en törn
Jag ska ge er sanningen även om jag inte är riktigt säker på den själv. Ni kanske har märkt att jag varit trött och lite less? Mina känslor är på högvarv och det är tyvärr förhållandet med R som kracklar. Vi har helt olika syn på vårt förhållande märkte vi igår. Jag tycker det inte funkar alls, medan han tycker det är bra förutom att vi inte gör någonting tillsammans. Jag förstår hur han tänker. Det är ju mina känslor som svallar, inte hans.. Han har inte märkt någonting. Jag har visst döljt det bra.
Troligtvis flyttar jag till mamma en tid. Jag är inte redo att bryta upp helt. Dels för att vi varit tillsammans så många år, dels för att han sa det jag inte ville höra: "katterna går ingenstans, de stannar här". Orden har ekat i mitt huvud varje stund jag haft tid till att tänka. Mina älskade katter. Jag kan inte lämna dem. Kan inte, kan inte, kan inte..
Jag har aldrig haft kärleksproblem förut. Det är helt nytt och obekant. Hur handskas man med det? Vad är rätt för oss båda? Det är hög tid för en paus. Ni får rätt svar på veckans gissa ikväll.. sen vilar jag.. Mycket!
Troligtvis flyttar jag till mamma en tid. Jag är inte redo att bryta upp helt. Dels för att vi varit tillsammans så många år, dels för att han sa det jag inte ville höra: "katterna går ingenstans, de stannar här". Orden har ekat i mitt huvud varje stund jag haft tid till att tänka. Mina älskade katter. Jag kan inte lämna dem. Kan inte, kan inte, kan inte..
Jag har aldrig haft kärleksproblem förut. Det är helt nytt och obekant. Hur handskas man med det? Vad är rätt för oss båda? Det är hög tid för en paus. Ni får rätt svar på veckans gissa ikväll.. sen vilar jag.. Mycket!
Klagoinlägg, aj aj aj!
Jag är inaktiv, jag vet. Värken i kroppen gör sig påmind varje vaken stund, varje sovande stund. Den outhärdliga smärtan i nedre delen av ryggen är inte längre lika outhärdlig efter att jag fått känna på smärtan i nacken. Den är ny. Efter senaste förkylningen har jag haft det riktigt tungt. Jag börjar fundera på om det här kommer att vara livet ut. Jag har levt med nästan ständig värk i ca. två-tre års tid. Jag är 20 år, ska jag leva såhär i 60-70 år till?
Jag är säker på att jag kommer att klara det, men när det är som värst undrar jag hur andra står ut. De som levt med det 20 år och uppåt. Hur länge kan jag jobba? Det är min största oro.
Jag försöker så gott jag kan att inte visa hur ont jag har. Ni som lider av detsamma vet att man ofta inte blir tagen på allvar.. Så är det med inre värk.
Den syns inte, men den känns.
Jag är säker på att jag kommer att klara det, men när det är som värst undrar jag hur andra står ut. De som levt med det 20 år och uppåt. Hur länge kan jag jobba? Det är min största oro.
Jag försöker så gott jag kan att inte visa hur ont jag har. Ni som lider av detsamma vet att man ofta inte blir tagen på allvar.. Så är det med inre värk.
Den syns inte, men den känns.
Mina vänner är de bästa!
Var inne på msn och fick det här av Giggi. Han har skrivit och ritat själv. Så otroligt gulligt! Tack vännen :)
Lucia känns i magen
Nej hörni.. Tiden går fort och det börjar så småningom bli dags att anmäla sina kandidater till Ålands Lucia. Oktober är det som gäller och jag är faktiskt nervös. Vi hade en sån underbar tid tillsammans förra året, och det kommer att kännas sorgligt att stå där och se en ny grupp, men på samma gång önskar man att de får uppleva samma gemenskap och glädje som vi gjorde.
Att vara en del av Ålands Lucia är stort för hjärtat. Den 13 December var den mest känslofyllda dag jag någonsin varit med om. Vi lussade från sex på morgonen till middag, hem för middagspaus och sen kröning i kyrkan samt luciatåg och sång på torget. Vi gick runt på äldreboenden och företag. På sjukhuset spenderade vi två timmar. Det var det mest tuffa även om det inte var där tårarna kom. Att sjunga för människor som ligger på dödsbädden med sina anhöriga bredvid.. Det går inte utan att man gråter. Men vi kunde alla dela tårarna, och vi gjorde något gott. Vi grät MED varandra: tjejerna i gruppen, de anhöriga, personalen, alla!
Min bästa tid var då. Inget slår den dagen!
Att vara en del av Ålands Lucia är stort för hjärtat. Den 13 December var den mest känslofyllda dag jag någonsin varit med om. Vi lussade från sex på morgonen till middag, hem för middagspaus och sen kröning i kyrkan samt luciatåg och sång på torget. Vi gick runt på äldreboenden och företag. På sjukhuset spenderade vi två timmar. Det var det mest tuffa även om det inte var där tårarna kom. Att sjunga för människor som ligger på dödsbädden med sina anhöriga bredvid.. Det går inte utan att man gråter. Men vi kunde alla dela tårarna, och vi gjorde något gott. Vi grät MED varandra: tjejerna i gruppen, de anhöriga, personalen, alla!
Min bästa tid var då. Inget slår den dagen!
Att ta fram tvångssyndrom
Den äter mig inifrån, den äter mig levande.
Den är min bästa vän, trots att jag försökt bryta den vänskapen länge.
Kära kontroll, lämna mig ifred.
Jag är en av dem som gärna vill belysa vikten av att informera om OCD (tvångssyndrom). För en person som inte är insatt i sjukdomen är det väldigt svårt att veta hur man ska bemöta den sjuke.
Det finns givetvis flera olika grader av tvång, men själva grundbeteendet och konsekvenserna vid ett avbrytande är det värt att känna till.
Jag har träffat på många som gjort mig väldigt, väldigt illa just på grund av att de inte vet vad det innebär att lida av ocd. Många tycker att det är kul att höra om eller se den sjukes tvång. De skrattar, retas och försöker hindra en från att utföra det man helt enkelt måste göra. Visst är många av mina tvångtankar, -handlingar ytterst bisarra, men för mig som sjuk betyder det väldigt mycket att jag får utföra vissa saker på mitt sätt, utan att bli hindrad.
“Men..” säger en del. “Om du måste äta ett jämnt antal av det och det, hur gör du då om någon bit råkar vara halv? Räknar du den då som en hel, eller är du tvungen att ta två halvor och en hel för att kunna vara nöjd. Då stoppar du ju egentligen tre bitar i munnen.”
Jag har inget svar på det. Bara tanken på det gör mig förvirrad, arg, ledsen och ångestfylld. Ofta vet jag inte vart jag ska ta vägen, och jag är dömd att få en panikångestattack och straffa mig själv på diverse vis för att över huvudtaget kunna fortsätta dagen. Ibland kan jag inte ens det.
Andra gör små saker enbart bara för att driva mig till vansinne. Ögonbyn är särskilt roliga att använda som "hjälpmedel" för att framkalla ilska. Jag tål inte om folk drar med fingret genom ögonbrynet utifrån och in. Ni vet, det känns som att klappa en strävhårig hund mothårs. Det perfekta partytricket kan en del tycka. Vi gör det 30 gånger för att vrida henne till vansinne. Javisst, ni lyckas, men ni behöver inte ta konsekvenserna av det. Tyvärr.
Visst respekterar jag frågor om min sjukdom. Man måste ju fråga för att lära sig. Men just de frågorna som jag vet att kommer enbart för att krångla till det för mig, är inte välkomna. Stressen som gör mig förvirrad gör dessutom mina problem starkare. Ibland kan jag måsta stänga kylskåpsdörren 6×6, 6×6, 6×6, 6×6 gånger innan jag är nöjd. Tankar som jag aldrig ens haft förr dyker upp och jag tar emot dem med ilska och ångest.
Som ni säkert kan förstå är det inte lätt att leva med ocd. Det är en lång process till tillfrisknande, och helt frisk kommer jag antagligen aldrig att bli. I princip alla har någon form av tvångstankar, -handlingar, som att t.ex. kolla kaffebryggaren eller dörren en extra gång, men det är ingenting som borde störa ens förmåga till att leva ett normalt liv.
Tack för din tid!
Den är min bästa vän, trots att jag försökt bryta den vänskapen länge.
Kära kontroll, lämna mig ifred.
Jag är en av dem som gärna vill belysa vikten av att informera om OCD (tvångssyndrom). För en person som inte är insatt i sjukdomen är det väldigt svårt att veta hur man ska bemöta den sjuke.
Det finns givetvis flera olika grader av tvång, men själva grundbeteendet och konsekvenserna vid ett avbrytande är det värt att känna till.
Jag har träffat på många som gjort mig väldigt, väldigt illa just på grund av att de inte vet vad det innebär att lida av ocd. Många tycker att det är kul att höra om eller se den sjukes tvång. De skrattar, retas och försöker hindra en från att utföra det man helt enkelt måste göra. Visst är många av mina tvångtankar, -handlingar ytterst bisarra, men för mig som sjuk betyder det väldigt mycket att jag får utföra vissa saker på mitt sätt, utan att bli hindrad.
“Men..” säger en del. “Om du måste äta ett jämnt antal av det och det, hur gör du då om någon bit råkar vara halv? Räknar du den då som en hel, eller är du tvungen att ta två halvor och en hel för att kunna vara nöjd. Då stoppar du ju egentligen tre bitar i munnen.”
Jag har inget svar på det. Bara tanken på det gör mig förvirrad, arg, ledsen och ångestfylld. Ofta vet jag inte vart jag ska ta vägen, och jag är dömd att få en panikångestattack och straffa mig själv på diverse vis för att över huvudtaget kunna fortsätta dagen. Ibland kan jag inte ens det.
Andra gör små saker enbart bara för att driva mig till vansinne. Ögonbyn är särskilt roliga att använda som "hjälpmedel" för att framkalla ilska. Jag tål inte om folk drar med fingret genom ögonbrynet utifrån och in. Ni vet, det känns som att klappa en strävhårig hund mothårs. Det perfekta partytricket kan en del tycka. Vi gör det 30 gånger för att vrida henne till vansinne. Javisst, ni lyckas, men ni behöver inte ta konsekvenserna av det. Tyvärr.
Visst respekterar jag frågor om min sjukdom. Man måste ju fråga för att lära sig. Men just de frågorna som jag vet att kommer enbart för att krångla till det för mig, är inte välkomna. Stressen som gör mig förvirrad gör dessutom mina problem starkare. Ibland kan jag måsta stänga kylskåpsdörren 6×6, 6×6, 6×6, 6×6 gånger innan jag är nöjd. Tankar som jag aldrig ens haft förr dyker upp och jag tar emot dem med ilska och ångest.
Som ni säkert kan förstå är det inte lätt att leva med ocd. Det är en lång process till tillfrisknande, och helt frisk kommer jag antagligen aldrig att bli. I princip alla har någon form av tvångstankar, -handlingar, som att t.ex. kolla kaffebryggaren eller dörren en extra gång, men det är ingenting som borde störa ens förmåga till att leva ett normalt liv.
Tack för din tid!
En ren och skär ilska jag aldrig känt förut
Det var några som ville ha receptet på petit chou - kransen jag lagade igår, så jag slänger upp det imorgon!
Nu måste jag bara få slänga ur mig en del aggressioner. Jag är så upprörd att det inte är sant. Det är så bedrövligt att jag inte ens kan berätta hela grejen för er, men jag måste, måste, måste få skrika ut min ilska!
Jag skäms så förbannat över att känna människor som behandlar levande varelser på det viset den personen gjort. Det är vidrigt, snuskigt och helt förbannat vrickat. Aldrig att jag ens kommer att titta skithögen i ögonen igen. Tack och lov gäller detta ingen som står mig nära, det är bara en person jag ytligt känner. Men fan vad förbannad jag är över att jag ens vet vem människan är. Jag är så arg att jag inte ens kan gråta, även om jag skulle behöva. Aldrig har jag känt såhär illa för någon. Nej, personen har inget värde alls i mina ögon just nu. Jag ser bara rött. Rött, rött, rött.
Ta hand om alla omkring er, människor och djur, och behandla dem och er själva på ett värdigt sätt!
Nu måste jag bara få slänga ur mig en del aggressioner. Jag är så upprörd att det inte är sant. Det är så bedrövligt att jag inte ens kan berätta hela grejen för er, men jag måste, måste, måste få skrika ut min ilska!
Jag skäms så förbannat över att känna människor som behandlar levande varelser på det viset den personen gjort. Det är vidrigt, snuskigt och helt förbannat vrickat. Aldrig att jag ens kommer att titta skithögen i ögonen igen. Tack och lov gäller detta ingen som står mig nära, det är bara en person jag ytligt känner. Men fan vad förbannad jag är över att jag ens vet vem människan är. Jag är så arg att jag inte ens kan gråta, även om jag skulle behöva. Aldrig har jag känt såhär illa för någon. Nej, personen har inget värde alls i mina ögon just nu. Jag ser bara rött. Rött, rött, rött.
Ta hand om alla omkring er, människor och djur, och behandla dem och er själva på ett värdigt sätt!
Sämre dag
(Ursäkta röran, jag bygger om!)
Det är ingen bra dag alls idag. Drar täcket över huvudet och hoppas att det är bättre imorrn! Kanske funderar lite på varför allt går åt skogen på samma gång. Hur är det nu? Ordet Lagom finns bara i det svenska språket.. Njae, hos mig finns inget lagom just nu.. bara "för mycket"!
Kram på er!
Vill ägna en tanke åt den nioårige pojke som nu kämpar för sitt liv pga. en olycka i torsdags. En tanke också till hans familj och vänner.
Vi hoppas alla att du snart får komma hem, med livet i behåll!
Det är ingen bra dag alls idag. Drar täcket över huvudet och hoppas att det är bättre imorrn! Kanske funderar lite på varför allt går åt skogen på samma gång. Hur är det nu? Ordet Lagom finns bara i det svenska språket.. Njae, hos mig finns inget lagom just nu.. bara "för mycket"!
Kram på er!
Vill ägna en tanke åt den nioårige pojke som nu kämpar för sitt liv pga. en olycka i torsdags. En tanke också till hans familj och vänner.
Vi hoppas alla att du snart får komma hem, med livet i behåll!
Vila i frid Maja!
Idag gick lilla älsklingskissen bort. Det är en hemsk historia!
Vila i frid Maja!
Vila i frid Maja!
Tänd ett ljus för Engla och hennes familj!
Kan man skämmas mera?
Vaknade i morse med smärta i benet. Hade inte så märkbart ont, men när jag kom på jobb blev det värre. Gick relativt bra de två första timmarna, men sen blev det bara värre och värre. Var tror ni det sluta? Jo, på soffan i personalrummet de två sista timmarna av arbetsdagen. Till slut hade jag så ont att jag brast i gråt. Jag förbannar mig själv för att det hände, jag kan inte skämmas mera.
Med hjälp av en kollega, svimfärdig, illamående och med tårarna som eld nedför kinderna tog jag mig ut till hennes bil.
TACK Mysan för hjälpen!
Och Måns, Angelica, Lena och Anne för övrig hjälp och uppmuntran!
Smärtan i benet har nu förflyttat sig till ryggen. Jag haltar mig fram, och kan äntligen sitta, men fan vad jag skäms.. FAN vad jag skäms!
Med hjälp av en kollega, svimfärdig, illamående och med tårarna som eld nedför kinderna tog jag mig ut till hennes bil.
TACK Mysan för hjälpen!
Och Måns, Angelica, Lena och Anne för övrig hjälp och uppmuntran!
Smärtan i benet har nu förflyttat sig till ryggen. Jag haltar mig fram, och kan äntligen sitta, men fan vad jag skäms.. FAN vad jag skäms!
Lucia, kära Lucia
Jag saknar luciatiden så otroligt mycket. Bara känslan av att vakna klockan fyra på luciamorgonen och veta att man har över tolv timmar program under dagen och kvällen är underbar. Jag saknar ord för dagen. Det är därför jag inte berättat någonting om den. Jag är överväldigad ännu.
Vi hade det så trevligt, och visst blev det en del tårar när vi for runt på sjukhus och diverse andra ställen och sjöng, men skratten klingade mest.
Vi hade det så trevligt, och visst blev det en del tårar när vi for runt på sjukhus och diverse andra ställen och sjöng, men skratten klingade mest.
Dåligt samvete
Jag har så otroligt dåligt samvete för att jag så sällan svarar på era kommentarer, eller kommenterar någonting själv. Jag har varit lite lat på sista tiden, och det har bara känts jobbigt. Ni tycker väl att en så liten sak som att kommentera inte kan vara jobbig, men ibland kan det faktiskt det. Jag ska försöka bättra mig, jag lovar!
Just nu befinner jag mig hos mamma. Ska sova här inatt för att kanske, med lite tur, få lite ro i sinne och kropp. Får se hur länge det blir att stanna här, men det skulle nog vara skönt att vara mer än en natt. Jag tänker inte säga så mycket mer än detta just nu.
Ha det gott!
Just nu befinner jag mig hos mamma. Ska sova här inatt för att kanske, med lite tur, få lite ro i sinne och kropp. Får se hur länge det blir att stanna här, men det skulle nog vara skönt att vara mer än en natt. Jag tänker inte säga så mycket mer än detta just nu.
Ha det gott!
Med hopp om ro i själen
Bild: Privat ©
Jag vill bara ha en kram
Något tisdagstema orkar jag inte med. Dagen har varit hemsk, och orken tryter. Livet känns hårt. Det är dagar som dessa jag undrar hur jag klarade mina år långt, långt nere i depressionens träsk. Det är dagar som dessa jag frågar mig själv vad som fick mig att fortsätta kämpa, även om jag till synes gav upp många, många gånger. Just nu mår jag inte ens hälften så dåligt som jag gjorde förr, men jag känner ändå att jag inte orkar göra nåt. Skulle helst bara krypa ner i sängen och inte göra någonting. Bara ligga och inte behöva bekymra mig om någonting.
Just nu är det mycket tankar som kretsar. Sånt jag trodde jag lagt bakom mig, men som då och då finner sin väg tillbaka till nuet. Tankar som jag inte kan dela med mig av till någon. Jag vill så gärna, men det känns fel. Jag vill inte påstå att jag skäms över dem, men någonting får mig att hålla dem borta från mina nära och kära. Jag vill inte ens tala med min sambo om det.
Det hände den 17 maj 2005 och jag har ännu inte tagit itu med det. Jag har skrivit dikter som jag aldrig visat till nån, men jag har aldrig talat om det. Jag har aldrig bearbetat det.
Jag vill bara ha en kram!
Just nu är det mycket tankar som kretsar. Sånt jag trodde jag lagt bakom mig, men som då och då finner sin väg tillbaka till nuet. Tankar som jag inte kan dela med mig av till någon. Jag vill så gärna, men det känns fel. Jag vill inte påstå att jag skäms över dem, men någonting får mig att hålla dem borta från mina nära och kära. Jag vill inte ens tala med min sambo om det.
Det hände den 17 maj 2005 och jag har ännu inte tagit itu med det. Jag har skrivit dikter som jag aldrig visat till nån, men jag har aldrig talat om det. Jag har aldrig bearbetat det.
Jag vill bara ha en kram!
